Jag brukar jämföra det med Hollywood. Det är inte lika många som ifrågasätter det faktum att de tjänar extrema pengar på en film. De gör det ju för att de är extremt duktiga och är i underhållningsbranschen. Att säga att en fotbollsspelare i världsklass ska tjäna lika mycket som en spelare i Eskilstuna City i division 1 är ungefär lika absurt som att säga att George Clooney ska tjäna lika mycket som jag om jag spelar in en film och lägger upp den på youtube, eftersom i båda fallen så får de ju nöjet att ägna sig åt sin hobby. Argumentet faller lite på eget grepp.
Tillslut kommer man dock till en nivå när det börjar bli absurt höga löner. Det är inte ett par miljoner per säsong i Allsvenskan som vi snackar om, men när man börjar gå över 50-60 miljoner kan jag känna att det börjar bli svårmotiverat. Varför? Framför allt pga det förstör konkurrensen. Endast en otroligt liten del av fotbollsvärlden har råd att betala så höga löner. Här kommer tre tabeller som visar skillnaden mellan de top-20 klubbar som tjänar mest i världen. Skillnaderna är enorma! Siffrorna gäller över en säsong.
TV-intäkter
Matchdagsintäkter (allt från biljetter till sålda korvar)
Kommersiella intäkter (främst sponsorintäkter)
Det är ju bara att kolla på Real Madrid som har högst intäkter overall. 438 miljoner Euro. Ca 4 miljarder SEK. Sen kan vi kolla på Inter. Deras intäkter ligger på 214 miljoner Euro. Nästan en tredjedel kommer från TV-intäkter Alltså ca hälften av Real Madrid totalt. Då är man ändå den 9:e klubben i världen när det kommer till intäkter. Hoppar vi 9 platser till, till Roma, så kommer vi knappt över 100 miljoner Euro.
Hur ska dessa klubbar klubbar då kunna konkurrera med de som tjänar bäst? Ja, Roma kan ju alltid sätta ut en annons i tidningen där de letar efter en rik, uttråkad oljeshejk. Eller så kan vi införa ett lönetak. Tyvärr är det dock svårare än man kan tro. Först och främst kommer frågan om den öppna marknaden. Väldigt få branscher utanför idrotten skulle acceptera ett lönetak av den enkla anledningen att det förstör konkurrensen. Skulle t ex Sverige införa ett lönetak för högt uppsatta chefer inom banksektorn så är risken att de antingen byter till en annan bransch eller flyttar till en bank utomlands överhängande. Detsamma gäller tyvärr inom fotbollen. Skulle F.A. införa ett lönetak i Premier League så skulle vi nog få se en spelarflykt mot Serie A och La Liga.
Därför är det viktigt att ett sådant beslut skulle komma från den högsta av toppar - FIFA. De måste införa lönetaket, inte ligorna. Det är ju definitivt svårare att för en fotbollsspelare att sadla om och börja spela hockey på hög nivå än vad det är för en bankchef att bli chef för ett försäkringsbolag. Marknaden inom specifika idrotter är helt enkelt tillräckligt små och specificerade för att det ska fungera.
Då kommer nästa problem. Om klubbarna lägger 200 miljoner SEK mindre på löner varje år så är risken att de helt enkelt tar de pengarna och lägger på att köpa spelare istället. Visst kommer de inte kunna locka med att de kan erbjuda högre löner, men de kan ju locka med att de har råd att köpa de bästa spelarna, eller möjligtvis överlägsna faciliteter. Då har vi än en gång fått en obalans i konkurrensen.
Hur löser vi då detta? Ja, en väg är väl att sätta ett budgettak. Någonting som skulle vara väldigt kontroversiellt. Varför ska en klubb inte få spendera så mycket som de tjänar? I vilken annan fri marknad som helst skulle det vara olagligt med sådan kontroll. Tänk er att ICA tjänar bäst i Sverige och vill öppna butiker i varenda liten småort för att erbjuda bättre service än alla andra, men det får de inte göra bara för att det vore orättvist mot de som inte tjänar lika mycket. Hua, vilket liv det skulle bli!
Skillnaden inom fotboll är att det är för marknadens bästa. Genom att göra på det här viset så kan man erbjuda kunderna en bättre produkt, då det är väldigt viktigt för kvalitén att vi har en någorlunda jämn nivå. I ICA:s fall skulle det snarare leda till en sämre produkt, då tillgången inte skulle bli lika hög.
Nu har jag skrivit så mycket att jag börjar bli snurrig, så jag orkar helt enkelt inte mer. I ärlighetens namn har jag väl inte så mycket att komma med just nu, men jag har förmodligen missat massor av det som bombarderade mig i mitt huvud alldeles nyss. Men jag kanske bygger vidare på det i framtiden, det är ju ett rätt djupt ämne. Bland annat de sociala fördelarna med elitidrott kommer jag ta upp.
Anledningen till att jag började skriva om det här var att jag fick tillbaks en uppsats nyss inom just Sport Economics. Jag har varit lite nervös inför det ett tag, då den handlade om ett ämne som jag inte kan någonting alls om: AFL, högsta ligan inom Australian Rules Football. En sport som jag finner totalt ointressant. De har nämligen introducerat två nya lag i den ligan och vi skulle göra en utvärdering på den ekonomiska inverkan som det kan få för ligan. Så får man tillbaks den och är 9:a av 67 i klassen. Jag måste vara bra på att inbilla folk att jag är smart :-) Då släppte lite stress som jag känt över det, och jag blev väldigt motiverad att vädra lite av de tankarna här. Men det kanske är plugga jag borde göra egentligen... Tre finals om en vecka luktar illa tycker jag. Så jag får väl återgå till det nu.
Jösses så långt det blev!
Ciao
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar